142
i samtalet, att han inte tog någon vidare notis om mig; ej heller sade lady Jane något. Hon lutade sig fortfarande bakåt och såg på honom med det vackra, bleka ansiktet vänt mot honom. Mannen såg bra ut, lång, kraftigt byggd, solbränd; jag greps av en häftig svartsjuka, då jag såg på honom. Han talade lågmält och hastigt som engelsmännens vana är, när det gäller allvar.
»Jag försäkrar dig, Jinny, att det är dig och dig allena jag älskar. Var inte ond längre, Jinny! Låt det förflutna vara glömt! Se så! Säg nu att allt är gott och väl igen!»
»Nej, aldrig, Georg, aldrig!» utropade hon.
Hans vackra ansikte överdrogs av en mörk rodnad. Mannen var ursinnig.
»Varför kan du inte förlåta mig, Jinny?»
»Jag kan inte glömma det förflutna.»
»Vid St. George, du måste. Jag har tiggt och bett länge nog. Nu är tiden inne att befalla. Jag vill hava min rätt. Förstår du?» Han grep henne om handleden.
Men nu hade jag äntligen återfått andedräkten och talförmågan.
»Madame», sade jag och lyfte på hatten, »kommer jag olägligt, eller kan jag på något sätt stå till er tjänst?»
»Men ingen av dem tog mer notis om mig än om jag varit en fluga, som kommit surrande mellan dem. Deras blickar voro som fastlåsta vid varandra.
