rycka framåt utan oss är mig en gåta, och det var också i själva verket vid den tiden jag först förstod, att hans omdöme började förslöas och att han inte längre var den han hade varit. En soldat måste emellertid lyda order, och jag stannade alltså kvar i denna by, som förpestades genom liken efter de trettiotusen man, som stupat i det stora slaget. Jag använde senhösten att sätta mina hästar i god kondition och förbättra manskapets beklädnad, så att mina husarer, när armén föll tillbaka på Borodino, voro de bästa i hela kavalleriet och ställdes under Ney i arriärgardet. Hur skulle han kunnat reda sig utan oss under dessa förfärliga dagar? »Åh, Gerard», sade han en afton — men det tillkommer inte mig att upprepa hans ord. Vare nog sagt, att han uttalade vad hela armén tänkte. Arriärgardet tjänade som betäckning för armén, och Conflans’ husarer betäckte arriärgardet. Det var hela sanningen i få ord. Oupphörligt ansattes vi av kosackerna, men vi höllo dem alltid i schack. Ingen dag förgick utan att vi måste gnida bort blodfläckar från våra sablar. Det var äkta krigarliv!
Men det kom en tid — det var mellan Wilna och Smolensk — då vår ställning blev outhärdlig. Kosackerna och även kölden kunde vi bekämpa, icke så hungern. Livsmedel måste uppbringas, kosta vad det kosta ville. Den aftonen skickade Ney efter mig till den vagn, i vilken han sov. Hans stora huvud hade sjunkit ned i hans händer. Han var dödstrött både till själ och kropp.
