166
glädje att jaga in bland dem, ty vi hade mycket att hämnas, och mina kamraters ögon blickade längtansfullt från mig bort mot dessa röda fladdrande eldar i mörkret. Jag kände också, på min ära, en stark frestelse att göra det, ty det hade varit en hälsosam läxa, som kunde lärt dem att hålla ett avstånd av några mil mellan sig och en fransk armé. Kärnan i all krigskonst är emellertid att låta detta vara detta, och därför redo vi tysta framåt över snöfältet med kosackernas bivacker på ömse sidor om oss. Bakom oss avtecknade sig mot den mörka natthimlen en rad av eldar, som utvisade den plats, där våra stackars kamrater sökte uppehålla livhanken under ännu en dag av elände och svält.
Hela natten redo vi långsamt framåt med polstjärnan rakt bakom oss. Det fanns en mängd spår i snön, och vi följde dem, så att ingen skulle kunna se att en kavalleriavdelning passerat den vägen. Sådant hör till de små försiktighetsmått, som känneteckna den erfarne officern. Genom att följa spåren hade vi dessutom lättast att finna byarna, och endast där kunde vi hoppas få något till livs. Daggryningen fann oss i en tjock furuskog med träden så översnöade, att dagsljuset knappast trängde igenom. När vi kommo ut ur skogen var det emellertid full dager, och övre kanten av den uppgående solen började bliva synlig över horisonten, spridande ett rött sken över hela den vidsträckta snöslätten från den ena ändan till den andra. Jag lät mina husarer och lansiärer göra halt i skogsbrynet och studerade land-
