Hoppa till innehållet

Sida:Napoleons officer 1919.djvu/172

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

168

blick som en örns — och jag märkte hur han, i den mån jag kom närmare, mätte avståndet mellan oss. Plötsligt vände han sig till hälften i sadeln: en blixt, en knall, och hans kula surrade förbi örat på mig. Innan han hann draga sin sabel, var jag över honom, men han sporrade alltjämt sin häst, och vi galopperade sida vid sida över fältet, jag med mitt ben intill ryssens och min vänstra hand på hans högra axel. Jag såg honom hastigt föra handen till munnen. Ögonblickligen drog jag honom ned över min sadelknapp och fattade honom i strupen så att han inte kunde svälja. Hans häst sköt fram under honom, men jag höll honom fast, och Violette stannade. Sergeant Oudin vid husarerna var den förste som uppfann oss. Det var en äldre militär, och han såg vid första ögonkastet vad det var jag ville.

»Håll stadigt tag, överste!» sade han, »jag skall göra resten.»

Han tog fram sin kniv, stack bladet mellan ryssens sammanbitna tänder och vred om det, så att munnen måste öppnas. Där, på hans tunga, låg den lilla fuktiga papperstussen som han varit så angelägen att svälja. Oudin tog ut den, och jag släppte mannens strupe. Av hans min då han, halvkvävd som han var, tittade på papperslappen, slöt jag att det måtte innehålla något av utomordentlig vikt. Det ryckte i händerna på honom som om han ville nappa det ifrån mig. Han log emellertid helt godmodigt med en axelryckning, då jag bad om ursäkt för mitt oborstade sätt.