kommer att gå långt hastigare utför», sade jag för mig själv, och den tanken uppmuntrade mig.
Men nu avbröts min långa väntans enformighet av ett äventyr. Jag satt vid mitt titthål och lyckönskade mig just till att preussarna nu snart tågat förbi, så att jag skulle kunna obehindrat fortsätta min färd, då jag plötsligt fick höra en högljudd ordväxling på franska i köket.
»Ni får inte gå dit!» ropade en kvinnlig stämma.
»Och jag säger, att jag skall dit!» svarade en karlröst, varefter man hörde ljudet av en brottning.
I blinken var jag med ögat intill golvspringan. Där stod min duktiga värdinna som en trogen gårdvar vid foten av stegen, under det den unge tyske läkaren, blek av förbittring, försökte att begagna sig av den. Några av de tyska soldaterna, som nu repat sig efter sin utmattning, sutto på köksgolvet och avvaktade med halvt slö, halvt intresserad uppsyn hur grälet skulle sluta. Värden själv syntes inte till.
»Där finns inga spritvaror», sade kvinnan.
»Jag behöver inga spritvaror. Vad jar vill ha är hö eller halm för karlarna att ligga på. Varför skola de ligga på bara golvet, när det finns halm däruppe?»
»Där finns ingen halm.»
»Vad finns det då?»
»Tombuteljer.»
»Ingenting annat?»
»Nej!»
Ett ögonblick såg det ut som om doktorn velat
