läkaren med en vänlig glimt i sina ögon. »Jag är polack till börden och hyser inga ovänliga känslor mot er och ert folk. Jag vill bara på bästa sätt sörja för mina patienter. Att taga husarer till fånga hör inte till läkarens plikter. Med er tillåtelse vill jag nu stiga ned igen med den här höbunten och tillreda en bädd för de stackarna här under oss.»
Jag hade tänkt avfordra honom en ed, men min erfarenhet är att om en man inte talar sanning, så håller han inte heller sin ed. Jag sade därför ingenting vidare. Doktorn öppnade luckan, tog med sig tillräckligt med hö för ändamålet och steg ned för stegen, i det han fällde ned lämmen efter sig. Jag övervakade honom inte utan oro, då han åter började med sina patienter, och så gjorde även min goda vän, värdinnan, men hon sade ingenting, utan sysslade endast med de sjuka soldaterna.
Nu var jag övertygad om, att armékåren i sin helhet passerat och jag gick till min tittglugg i den tron att jag skulle, finna kusten klar — kanske med undantag av några efterliggare, som jag ej behövde räkna med. Den första kåren hade också verkligen marscherat förbi, och jag kunde se de sista rotarna av infanteriet försvinna i skogen; men ni kan föreställa er min missräkning, då jag fick se en andra kår dyka fram ur St. Lambertskogen, lika stor som den förra. Det kunde inte längre vara något tvivel om att hela preussiska armén, som vi trodde oss hava förstört vid Ligny, stod i begrepp att kasta sig över vår högra flygel, under det marskalk Grouchy lockats
