210
»Ha, ha!» skrattade den gamle, »låt oss höra vad han har att säga.»
En engelsk officer med sin skarlakansröda kollett alldeles nedsölad av landsvägssmuts och blod vacklade in i rummet. Hans arm var ombunden med blodfläckad näsduk, och han måste hålla sig i bordet för att kunna stå på benen.
»Jag söker fältmarskalk Blücher», sade han.
»Jag är fältmarskalk Blücher. Fortsätt! Vad är fråga om?» skrek den gamle mannen otåligt.
»Hertigen har befallt mig säga er, att den engelska armén reder sig förträffligt, och att han inte hyser några farhågor för utgången. Det franska kavalleriet har blivit upprivet, två franska infanteridivisioner ha upphört att existera, och endast gardet är kvar. Om ni kraftigt understöder oss, skall nederlaget övergå i vild flykt — —» Hans knän veko sig under honom, och han damp i golvet.
»Gott! Det är nog! skrek Blücher. »Gneisenau, skicka en adjutant till Wellington och bed honom fullkomligt lita på mig. Framåt, mina herrar, vårt arbete brådskar!» Han skyndade otåligt ur rummet med hela staben skramlande efter sig, medan ett par ordonnanser anförtrodde den engelske kuriren åt läkarens omsorger.
Gneisenau, generalstabschefen, hade dröjt ett ögonblick och fattade en av adjutanterna i armen. Den senare hade redan ådragit sig min uppmärksamhet, ty jag har alltid haft blick för distingerat folk. Han var lång och smärt — riktigt typen för en kavallerist.
