212
kas ni taga honom, skall ert namn leva i historen. Ni är känd som den styvaste ryttaren i vår armé. Välj till medhjälpare vilka ni behagar — ett halvtjog eller ett dussin torde vara nog. Ni kommer inte att deltaga i själva striden, ej heller i den allmänna förföljningen, utan håller er utanför massan och sparar era krafter för ett ärofullare mål. Har ni förstått mig?»
Även nu böjde han endast på huvudet. Denna tystnad imponerade på mig. Jag förstod, att han var en farlig karl.
»Detaljerna lämnar jag då åt ert eget omdöme. Bry er inte om någon annan än den allerhögste! Ni kan inte missta er på den kejserliga kortégen, och naturligtvis känner ni igen kejsarens gestalt. Nu måste jag följa fältmarskalken. Farväl! Om jag får återse er, hoppas jag kunna lyckönska er till en bedrift, som förskaffar er europiskt rykte.»
Dragonofficern gjorde honnör, och Gneisenau skyndade ur rummet. Den unge officeren stod några ögonblick försänkt i djupa tankar. Därpå följde han efter generalstabschefen. Jag spejade nyfiket genom mitt titthål för att se vad han nu närmast skulle taga sig till. Hans häst, ett elegant djur av kastanjebrun färg med två vita »strumpor», stod bunden vid staketet omkring värdshustomten. Han svängde sig i sadeln, genomsköt en kavallerikolonn som just passerade och gav sig i samspråk med den officer, som förde tätregementet. Efter ett kort samtal såg jag två husarer — det var ett husarregemente —
