Frankrikes själ och Englands biffstek, men jag måste erkänna, att vi funno biffen mycket seg. Det var klart att om kejsaren inte kunde besegra engelsmännen, då dessa voro ensamma, så måste det sitta hårt åt för honom nu, då sextiotusen av dessa fördömda preussare svärmade i hans flank. I vilket fall som helst: sedan jag fått reda på denna hemlighet, var min plats vid hans sida.
Jag hade röjt mig väg ut från krogen på det djärva sätt jag beskrivit för er, när vi sist råkades, och jag lämnade den engelske adjutanten, som, alldeles ursinnig, skakade sin knytnäve åt mig genom fönstret. Jag kunde inte låta bli att skratta, då jag såg mig om på honom, ty hans av vrede blossande ansikte var liksom inramat i hö. Väl utkommen på landsvägen reste jag mig i stigbyglarna och tog på mig den klädsamma, svarta ridrocken, fodrad med rött, som tillhört honom. Den räckte ända ned till skaften på mina ridstövlar och dolde fullständigt min egen förrädiska uniform. Vad min björnskinnsmössa angår, funnos en mängd liknande modeller i tyska armén, och det fanns ingen anledning befara att den skulle ådraga sig någon särskild uppmärksamhet. Förutsatt att ingen tilltalade mig, förelåg intet skäl, varför jag inte kunde rida igenom hela den preussiska armén. Men ehuru jag förstod tyska — ty jag hade många vänner bland de tyska damerna under de angenäma år, då jag låg i fält litet varstädes där i landet — talade jag det emellertid med en elegant parisisk brytning,
