halv mils bredd. Men ett blodbad var ju ingen främmande syn för mig, och det var inte heller detta som förhäxade mig. Det var den omständigheten att det såg ut som om en vandrande skog rört sig uppför den långsträckta sluttningen framför den engelska ställningen. I mörka, obrutna linjer vältrade den sig böljande framåt. Kände jag inte igen gardets björnskinnsmössor? Och sade mig icke min militära instinkt, att det var Frankrikes sista reserv, att kejsaren som en förtvivlad spelare nu satte allt på sitt sista kort? Den nådde allt högre och högre — denna väldiga, solida, hållfasta massa, som piskades av muskötelden och genomborrades av karteschernas skrotsvärmar — och nalkades, stigande som ett mörkt tidvatten, mer och mer de engelska batterierna. Genom min kikare kunde jag se de engelska artilleristerna söka betäckning bakom sina pjäser, eller löpa ifrån dem. Framåt rullade vågen av björnskinnsmössor, tills den slog över det engelska infanteriet med ett dån, som genljöd i mina öron. Några minuter förgingo. Jag satt med hjärtat i halsgropen. Striden böljade fram och tillbaka. Men nu avancerade gardet inte längre; det hejdades. Store Gud! Var det möjligt att det höll på att sprängas? En liten svart punkt vände och skyndade ned för sluttningen, så fyra, så tio, slutligen en väldig, vacklande massa, som vände och stretade emot, sprängdes ånyo, men ännu en gång höll stånd, tills den slutligen, alldeles uppriven, i vild flykt störtade utför sluttningen. »Gardet är slaget! Gardet är slaget!» Från alla
