denna stolta armé bort från slagfältet i en enda förvildad, skräckslagen massa. Ännu i dag är det mig, som ni märker, kära vänner, omöjligt att tala om denna förfärliga stund med torra ögon och stadig röst.
I början rycktes jag med i den vilda strömmen som ett halmstrå i en forsande rännsten. Men vad fick jag plötsligen se bland de om varandra blandade regementena, om icke en grupp av bistra ryttare i silver och grått, fylkade kring ett söndertrasat, högt uppburet standar? Englands och Preussens förenade makt kunde dock inte knäcka Conflans’ husarer. Men när jag upphann dem, blödde mitt hjärta vid deras åsyn. Majoren, sju kaptener och femhundra man lågo på slagfältet. Den unge kapten Sabbatier förde befälet, och när jag frågade honom efter de fem skvadroner, som saknades, pekade han bakåt och svarade: »Ni finner dem omkring en av de där engelska fyrkanterna.» Manskap och hästar voro alldeles utpumpade och betäckta med svett och smuts, och deras svartnande tungor stucko fram mellan läpparna. Men mitt hjärta svällde av stolthet, då jag såg denna våldsamt skakade kvarleva alltjämt rida knä vid knä med var karl från trumpetarpojken till veterinären på sin bestämda plats. Vad jag innerligt önskade att jag kunde fört dem med mig som skyddsvakt för kejsaren. Omgiven av Conflans’ husarer hade han i sanning varit säker. Men hästarna voro för utmattade att kunna trava. Jag red ifrån dem med order att samlas vid gården St. Aunay, där
15 Napoleons officer
