— den var avbruten några tum från fästet. »Så kom och se då, hur en marskalk av Frankrike dör!» skrek han. Med glädje hade jag följt hans exempel, men plikten kallade mig till annan plats. Som ni vet, fann han inte döden, som han sökte, men han mötte den kallblodigt några veckor senare på sina fienders anstiftan.
Det är ett gammalt ordspråk, som säger att fransmännen äro starkare än män i offensiven, men svagare än kvinnor i nederlaget. Jag fick denna dag erfara sanningen härav. Men även under denna vilda flykt såg jag sådant som jag kan berätta med stolthet. Över fältet på ömse sidor om landsvägen marscherade Cambronnes tre bataljoner, tillhörande gamla gardets reserv — det var gräddan av vår armé. De marscherade i fyrkant, med fanan vajande över björnskinnsmössornas mörka linje. Från alla sidor vora de utsatta för rasande attacker av det engelska kavalleriet och Brunswicks svarta lansiärer, den ena stormvågen efter den andra rullade in över dem, bröts med våldsamt brak och återstudsade splittrad. När jag sista gången kunde se dem, jagade engelska kanoner, sex åt gången, sina kartescher genom deras led, under det att engelskt infanteri omringade dem på tre sidor under avgivande av salveld. Men likt ett ädelt lejon, ansatt av arga hundar, avmarscherade den ärekrönta återstoden av gamla gardet långsamt och majestätiskt från valplatsen för sin sista strid, stundom görande halt och slutande sig samman för att återtaga den förlorade rättningen. Bakom dem
