Han försökte vända sin häst, mena Bertrand fattade den vid betslet. De tvingade honom med sig. Han red alldeles tyst med hakan sänkt mot bröstet — den störste och den olyckligaste bland män. Bakom oss dånade ännu i fjärran det obarmhärtiga artilleriet. Stundom ljödo rop, skrik och det dova dånet av hästhovar i mörkret. Vid detta ljud sporrade vi våra hästar och skyndade framåt genom de spridda hoparna. Då vi slutligen ridit hela natten i det klara månskenet, märkte vi att vi lämnat både förföljda och förföljare bakom oss. Då vi passerade över bron vid Charleroi, började det dagas. Hur liknade vi icke en samling spöken i denna kyliga, klara, rannsakande belysning: kejsaren med sitt vaxansikte, Soult, nedsvärtad av krutrök, Lobau blodbestänkt! Men vi redo tryggare nu och hade slutat upp att se oss tillbaka över axeln, ty Waterloo låg mer än trettio mil bakom oss. Vi hade kommit över en av kejsarens vagnar vid Charleroi och gjorde nu halt på andra sidan Sambre och sutto av.
Nu undrar ni naturligtvis varför jag under hela denna tid ingenting sagt om det som låg mig närmast om hjärtat, nämligen nödvändigheten att skydda kejsaren. Jag hade emellertid verkligen sökt tala om saken både med Soult och Lobau, men båda voro så förkrossade över olyckan och så upptagna av det tryckande nödläget för stunden, att jag rakt inte lyckades få dem att förstå hur brådskande mitt ärende var. Under den långvariga flykten hade vi alltid haft en mängd franska flyktingar i vår närhet,
