Hoppa till innehållet

Sida:Napoleons officer 1919.djvu/239

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
235

väg vi kommit, ty då hade jag mött de våra. Men innan jag kom att tänka på detta, hade jag redan lämnat vägen och galopperat en mil över slätten. När jag då såg mig tillbaka, fann jag att preussarna spritt sig över en lång linje för att hindra mig att komma ut på Charleroivägen. Jag kunde inte vända, men jag kunde snedda mot norr. Jag visste ju att hela trakten vimlade av våra flyende trupper och att jag förr eller senare skulle stöta på några av dem.

Men en omständighet hade jag glömt — Sambre. I min upphetsning ägnade jag den inte en tanke, förrän jag fick se den, djup och bred, glänsa i morgonsolens sken. Den spärrade vägen för mig, och preussarna$ rop ljödo bakom mig. Jag galopperade ned till stranden, men hästen vägrade att störta sig i. Jag gav honom sporrarna, men stranden var hög och floden djup. Han ryggade, darrande och fnysande. Triumfropen ljödo allt högre, Jag vek av och red för brinnande livet längs flodbrädden. Floden gjorde en krök, och jag måste över på ett eller annat sätt, ty reträtten var avskuren. Plötsligt sköt en hoppets stråle genom min själ, ty jag varseblev ett hus på min sida om floden och ett annat mitt emot på andra stranden. Där två ställen ligga på det sättet mitt emot varandra, finns det vanligen ett vad mellan dem. En sluttande stig förde ned till stranden, jag tvang min häst ned för densamma, och han plumsade i. Vattnet steg till sadeln, och skummet yrde omkring oss. En gång slant han,