20
klart för min flykt. Men jag hade glömt i vilken egendomlig stad jag befann mig. Varje hus är en ö. När jag slängde upp dörren, färdig att hoppa ut på gatan, föll ljuset från salen på det djupa, lugna, mörka vattnet, som låg i samma plan med översta trappsteget. Jag ryggade tillbaka och i samma ögonblick voro mina förföljare över mig. Men jag är inte så lätt fångad.
Åter banade jag mig väg genom dem med sparkar och slag, ehuru en av dem slet en handfull hår från mitt huvud i sitt bemödande att hålla mig fast. Den lille hovmästaren träffade mig med en nyckel, och jag blev sönderslagen och mörbultad, men ännu en gång slog jag mig igenom. Jag rusade upp för den stora trappan, sprängde de båda tunga döbattangerna framför mig och — insåg till sist, att mina ansträngningar varit fåfänga.
Det rum, i vilket jag brutit mig in, var rikt upplyst. Med sin förgyllda gesims, sina massiva pelare och sina vägg- och takmålningar var det synbarligen den stora salen i något ryktbart venetianskt palats. Det finns många hundrade sådana i denna egendomliga stad, som alla hava rum, vilka skulle vara en prydnad för Louvre eller Versailles. I mitten av denna stora hall fanns en estrad, och på denna sutto i en halvcirkel tolv män, alla klädda i svarta kåpor, liknande dem som bäras av franciskanermunkar, och var och en med en mask över ansiktets övre del.
En grupp beväpnade män — kanaljer med rå
