var fästad vid sadeln. Det var en kort kroksabel med fästet rikt inlagt med guld och mera ägnad att lysa med vid en trupprevy än att vara en krigare till gagn i överhängande dödsfara. Jag drog den sådan den nu var och avvaktade vad komma skulle. Slamret och ljudet av hovslagen hördes allt närmare. Nu hörde jag också hästens flåsande och något hotande tillrop från ryttaren. Vägen gjorde en krök, och när jag svängde om hörnet höll jag kraftigt in min vita arab, som då stegrade sig. Då vi snurrade om, befann jag mig ansikte mot ansikte med den preussiske husaren. Han hade för stark fart för att kunna stanna, och hans enda möjlighet var att rida omkull mig. Om han så gjort, torde han mist livet på kuppen, men han kunde skadat mig eller min häst och då — farväl med allt hopp om fortsatt flykt! Men den token vek undan, då han märkte att jag inväntade honom. och susade förbi till höger om mig. Jag lutade mig fram över min arabs hals och stötte leksakssvärdet i hans sida. Det måtte emellertid varit av prima stål och vasst som en rakkniv, ty jag märkte knappt att det gick in, ehuru klingan var blodig tre tum från fästet. Hans häst fortsatte i galopp, och han höll sig kvar i sadeln ett hundratal alnar framåt, innan han sjönk ned med ansiktet mot manen och omedelbart därefter damp i vägen över hästens hals. Själv var jag redan hack i häl efter hans häst. Några sekunder hade varit nog för allt vad jag nu berättat.
Jag hörde preussarna uppgiva ett skrik av för-
