fick jag se något, som fyllde mitt hjärta med hopp och framkallade ett utrop av glädje på mina läppar.
Ur en liten skogsdunge framför mig stack tornspiran till en liten bykyrka upp. Men det kunde inte finnas två sådana torn, ty det ena hörnet hade stympats eller träffats av blixten, så att det fått en högst fantastisk form. Jag) hade sett det för inte mer än två dar sen — det var byn Gosselies kyrka. Det var inte hoppet att kunna uppnå byn, som kom mitt hjärta att jubla, utan det var den omständigheten, att jag kände till trakten — den där bondgården på en knapp halvmils avstånd, vars gavel stack fram ur skogsbrynet, måste nämligen vara just den gård i St. Aunay, där vi bivackerat och vilken jag nämnt för kapten Sabbatier såsom återsamlingsplats för Conflans’ husarer. Där voro de alltså, mina små kaxar, om jag blott kunde hinna fram till dem. Med varje språng blev mina häst svagare. Med varje ögonblick blev bullret av förföljelsen starkare. En skur av tyska kötteder ljöd tätt invid mig. En pistolkula ven förbi mina öron. Jag sporrade min stackars arab det värsta jag kunde och slog honom med flata klingan. På detta sätt drev jag upp hans hastighet till det yttersta. Den öppna grinden till bondgården syntes framför mig. Jag såg vapen blänka där innanför. Huvudet på Steins häst var mindre än tio alnar från mig, då jag med blixtens fart jagade igenom. »Hitåt, kamrater! Hitåt!» ropade jag. Jag hörde ett surr liksom av retade bin, som svärma ur kupan. Nu störtade min präktige, vita arab död
