Det var särskilt en av dessa lokaler, belägen vid Rue Varennes och skyltande med benämningen »Den store mannen», som flitigt besöktes av åtskilliga mera framstående, yngre napoleonska officerare. Nästan alla hade vi varit överstar eller adjutanter, och om någon av lägre grad visade sid där, läto vi honom vanligen få känna att han tagit sig en frihet. Där såg man kapten Lepine, som vunnit hedersmedaljen vid Leipzig; överste Bonnet, adjutant hos Macdonald; överste Jourdan, vars rykte inom armén knappast var mitt eget underlägset; Sabbatier vid mina husarer; Meunier vid de röda lansiärerna, de Breton vid gardet och ett dussin andra. Vi råkades varje afton, pratade, spelade domino, drucko ett glas eller två och undrade hur länge det skulle dröja, innan kejsaren komme tillbaka och vi åter stode i spetsen för våra regementen. Bourbonerna hade redan förlorat det lilla inflytande, de möjligen haft i landet, vilket visade sig några år senare, då Paris gjorde uppror mot dem och de för tredje gången jagades ut ur Frankrike. Napoleon hade bara behövt visa sig vid kusten för att kunna utan ett muskötskott marschera rakt på huvudstaden, alldeles så som han gjorde, när han kom tillbaka från Elba.
Nåväl, så stod det till, när en liten högst egendomlig figur en vacker afton i februari visade sig i vårt kafé. Han var kortväxt, men oerhört bredaxlad, och hade ett huvud av rent oformlig storlek. Hans stora, bruna ansikte var på det egendomligaste sätt liksom marmorerat med vita ärrbildningar, och han bar
