inte lämnar några ogrannlaga svar», utbrast han med skärpa. Därmed klippte han av samtalet, och jag gick hem till mitt utan annat bevis än pengarna i påsen, att detta kuriösa samtal verkligen ägt rum.
Allt talade för att jag borde fullfölja äventyret till slut, och följaktligen var jag inom en vecka på väg till England. Jag reste från St. Malo till Southampton, och efter förfrågan vid hamnen var det inte svårt att finna Svarta Svanen, ett litet prydligt fartyg av den typ, som, enligt vad jag senare erfor, brukar benämnas brigg. Kapten Fourneau själv befann sig på däck, och sju, åtta grova karlar voro ivrigt sysselsatt med skutans rengöring och andra förberedelser för resan, Han hälsade på mig och förde mig ned i sin kajuta.
»Nu är ni rätt och slätt herr Gerard från någon av öarna i kanalen», sade han. »Jag skulle vara er mycket förbunden, om ni godhetsfullt ville glömma er egenskap av militär och alldeles lägga bort era kavalleristiska fasoner, när ni går av och an på däcket. Ett ordentligt helskägg skulle också se mera sjömannamässigt ut än de där mustascherna.»
Jag blev förskräckt över hans yttrande, men resonerade som så, att man ju i alla fall inte träffar damer ute på världshavet, och då gjorde det ju ingenting. Han ringde på proviantmästaren.
»Gustav», sade han, »ni skall vara mycket uppmärksam mot min vän, herr Etienne Gerard, som
17 Napoleons officer
