Jag sade att jag inte varit där.
»Kan väl tro det», sade han, »Ni kommer i alla fall aldrig mer att göra den resan för nöjes skull.»
Ungefär tre dagar efter min ankomst lossade vi fartygets förtöjningar, och anträdde vår resa. Jag har aldrig varit någon sjöhjälte och må bekänna, att vi längesedan förlorat land ur sikte, innan jag vågade mig upp på däck, På femte dagen äntligen tömde jag den tallrik soppa, den gode Kerouan serverade mig, och kände mig i stånd att kravla mig ur min koj och uppför trappan till däck. Den friska luften livade upp mig, och från den dagen började jag vänja mig vid fartygets rörelser. Mitt skägg hade redan synbarligen vuxit, och jag tvivlar ingalunda på, att jag skulle blivit en lika duktig sjöman som nu soldat, om jag råkat bliva född till den grenen av den militära tjänsten. Jag lärde mig sköta segel och rår och vad till fartygets manövrering hör. Men mitt huvudsakliga göra var att spela écarté med kapten Fourneau och sällskapa med honom. Det var inte underligt att han ville ha sällskap, ty ingen av hans styrmän kunde vare sig läsa eller skriva, ehuru båda voro förträffliga sjömän. Om vår kapten plötsligen dött, vet jag sannerligen inte hur vi skulle hittat vägen genom denna vattenöken, ty han var den ende som hade behövliga insikter för att kunna markera vår plats på sjökortet. Han hade fästat detta på väggen till kajutan, och för varje dag utmärkte han vår kurs, så att vi bara med ett ögonkast kunde se hur långt vi
