266
invigt er i mitt förtroende. I en sak av sådan betydelse gör jag ingen till min förtrogne. Jag har sedan länge uppgjort en plan till kejsarens befrielse, och mitt kvarblivande i England och inträde i dess handelsflotta har skett uteslutande med detta syfte för ögonen. Allt har gått efter beräkning. Jag har gjort flere lyckliga turer till Afrikas västkust, och det mötte därför inga svårigheter för mig att få befäl över den här expeditionen. Den ene efter den andre av dessa gamla franska örlogsmatroser har jag fått in bland besättningen. Vad er angår, var jag ytterst angelägen att i händelse av motstånd hava en mångbeprövad militär att tillgå och önskade också ett passande sällskap till kejsaren under den långa hemfärden. Min kajuta är redan inredd för hans räkning. Jag hoppas, han skall befinna sig där, innan morgondagen gryr, och att vi då också skola vara utom synhåll för denna fördömda ö.»
Ni kan tänka er min rörelse, mina vänner, när jag lyssnade till dessa ord. Jag omfamnade den präktige Fourneau och besvor honom säga mig på vad sätt jag kunde vara honom behjälplig.
»Jag måste överlämna allt åt er», sade han. »Huru gärna hade jag velat vara den förste att hylla honom, men av klokhetsskäl måste jag försaka detta. Barometern faller, det drar ihop till storm, och vi ha land i lä. Dessutom ligga tre engelska kryssare nära ön, vilka när som helst kunna vara över oss. Det blir således min uppgift att vaka över fartyget och er att föra kejsaren ombord.»
