II.
EN HJÄLTE
Har jag nånsin talat om för er, go’ vänner, de omständigheter, som voro förknippade med mitt inträde vid Conflans’ husarer, vid tiden för Saragossas belägring och den rätt märkliga bedrift, jag utförde i samband med stadens intagande? Jaså, inte? Då har ni verkligen ännu något som är värt att höra. Jag skall berätta det alldeles så som det tilldrog sig. Med undantag av ett par manliga vänner och ett eller par tjog damer äro ni de första, som fått höra denna historia.
Ni böra då först veta att det var vid andra husarregementet — de så kallade Chamberans husarer — jag tjänat såsom löjtnant och ung kapten. Vid den tiden jag nu talar om var jag bara tjugufem år, oförvägen och överdådig som trots någon i den stora armén. Det föll sig så att kriget kommit att avstanna i Tyskland, medan det alltjämt rasade i Spanien. Kejsaren, som önskade förstärka vår armé i Spanien, transporterade mig till förste kapten
