44
levande. Jag kände mig emellertid inte stött över hans hållning, ty jag insåg, att jag verkligen burit mig mindre grannlaga åt och att det skulle göra ett dåligt intryck, om jag redan den första aftonen råkade i gräl med en av mina förmän.
Jag tillstår att jag så till vida haft orätt, men nu ska’ ni få höra hur det sedan gick. Efter supén lämnade översten och några andra officerare rummet — mässen var nämligen förlagd till en bondgård. Ett dussin eller så omkring stannade kvar, och sedan en säck spanskt vin inrekvirerats, gjorde vi oss en glad stund. Major Olivier ställde nu några frågor till mig angående vår armé i Tyskland och den roll jag själv spelat i fälttåget. Livad av vinet drog jag den ena historien efter den andra. Det var ju inte så underligt, mina vänner! Ni ska’ helt säkert förstå mig — eller hur? Där borta hade jag varit mönstret för varje officer av min ålder vid armén. Jag var den skickligaste fäktaren, den oförvägnaste ryttaren, hjälten i hundra äventyr. Här fann jag mig inte blott okänd, utan även illa sedd. Var det inte då naturligt att jag önskade göra klart för dessa tappra kamrater vad slags karl de hade ibland sig. Var det inte en naturlig önskan hos mig att säga dem: »Var ni glada, gossar, det har ni skäl till! Det är inte någon vanlig karl, som i afton trätt in i er krets, utan det är jag, den kände Gerard, hjälten från Regensburg, segraren vid Jena, mannen som sprängde fyrkanten vid Austerlitz!» Jag kunde ju inte säga allt detta. Men jag kunde åt-
�
