50
Marskalk Lannes reste sig och tryckte min hand.
»Ni är en tapper karl, min herre», sade han. »Jag har en present att giva er», tillade han, i det han räckte mig ett litet glasrör. »Det är ett preparat, av doktor Fardet enkom tillrett för ändamålet. I yttersta mödfall behöver ni bara föra det till era läppar för att ögonblickligen dö.»
Det här var en skön början! Jag vill bekänna för er, mina vänner, att det gick en kall kåre utefter ryggen på mig och att håret reste sig på mitt huvud.
»Ursäkta mig, marskalk», sade jag, i det jag gjorde honnör, »jag har klart för mig att jag anmält mig till ett mycket farligt tjänsteuppdrag, men jag vet ännu ingenting om detaljerna.»
»Överste Perrin», sade Lannes strängt, »det är icke rätt att låta denne tappre officer frivilligt åtaga sig ett uppdrag, innan han fått veta något om de faror, för vilka han därmed utsätter sig.»
Under tiden hade jag emellertid återvunnit min självbehärskning.
»Herr marskalk», sade jag, »tillåt mig anmärka att ju större faran är, desto större är äran och att jag känner mig ångerköpt över mitt erbjudande endast om jag finner att jag icke kommer att löpa någon vidare risk.»
Det var ett ädelt tal, och mitt utseende bestyrkte det. Jag var en hjälteskepnad för tillfället. Då jag såg Lannes’ ögon med beundran fästa på mitt ansikte, kände jag mig gripen vid tanken på min lysande
