jorerna inte tåla fångar — ert öde blir detsamma i vilken dräkt ni än blir tagen.»
Det där var sant, och jag hade varit i Spanien länge nog för att veta, att ett sådant öde sannolikt vore liktydigt med något långt värre än blott och bart döden. Hela vägen från gränsen hade jag hört hemska historier om tortyr och stympning. Jag svepte in mig i franciskanerkåpan.
»Nu är jag klar.»
»Är ni beväpnad?»
»Jag har min sabel.»
»De komma att höra den skramla. Tag den här kniven och lämna sabeln här. Säg Hubert, att klockan fyra, strax före daggryningen, är stormkolonnen åter färdig. Här utanför är en sergeant, som visar er hur ni skall komma in i staden. God natt och lycka till!»
Innan jag hunnit lämna rummet, snuddade de båda generalernas trekantiga hattar vid varandra över kartan. Vid dörren stod en ingenjörsunderofficer och väntade på mig. Jag knöt repet omkring min kåpa, tog av björnskinnsmössan och drog kapuschongen över huvudet samt spände av sporrarna. Därpå följde jag tyst min vägvisare.
Det var nödvändigt att färdas försiktigt fram, ty murarna voro garnerade med spanska skiltvakter, som oupphörligen sköto på våra förposter. Smygande oss fram i skuggan av det stora klostret, klevo vi långsamt och försiktigt bland ruinerna, tills vi kommo till ett stort kastanjeträd. Här stannade sergeanten.