60
»Ja, man har skickat mig hit för att taga reda på vad som hänt er.»
»De upptäckte vem jag var. Därför ha de dödat mig. Men låt mig, innan jag dör, tala om för er vad jag vet. Lite’ mer vin, om jag får be! Fort! Fort! Slutet är mycket nära — mina krafter sjunka. Hör på vad jag har att säga. Krutet är lagrat i abedissans rum. Muren är genomborrad, och ledningen mynnar in i syster Angelas cell, näst intill kapellet. Allt var klart för två dagar sen. Då föll ett brev i deras händer, och jag underkastades tortyr.»
»Gode Gud! Har ni hängt här i två dagar?»
»Det förefaller mig vara två år. Kamrat, jag har tjänat Frankrike, inte sant? Gör mig då en liten tjänst. Stöt kniven i hjärtat på mig, käre vän! Jag bönfaller, jag besvär er att göra ett slut på mina lidanden.»
Mannens belägenhet var hopplös, och det hade varit den största välgärning att uppfylla hans bön. Jag kunde det dock inte. Men plötsligt fick jag en idé. I min ficka hade jag ju något som skulle skänka honom en ögonblicklig och smärtfri död. Det var mitt eget skydd mot tortyr, men denna arma själ var i ett trängande behov därav, och han hade gjort sig väl förtjänt om Frankrike.
Jag tog fram min lilla flaska och tömde den i vinbägaren. Jag stod just i begrepp att föra den till hans mun, då jag helt oförmodat hörde vapenslammer utanför dörren. Jag släckte ljuset i rappet och smög mig hastigt bakom gardinerna. I nästa
