III.
HANS SKARPA KLINGA
I alla de stora franska arméerna fanns det egentligen endast en officer, mot vilken engelsmännen i Wellingtons armé hyste ett djupt, ihållande och oföränderligt hat. Bland fransmännen funnos rövare, slagskämpar, dobblare, duellanter och liderliga sällar. Alla dessa kunde man förlåta, ty det fanns gott om deras likar i de engelska leden. Men en officer av Massénas armé hade begått ett brott, som var obeskrivligt, oerhört, avskyvärt; endast sent på natten, när bägaren löst tungornas band, kunde en med förbannelser späckad hänsyftning göras åt det hållet. Nyheten därom nådde England, och landsmännen där hemma, som hade föga reda på krigets detaljer, blevo eldröda av harm, när de hörde det omtalas, och lantbrukarna i grevskapen höjde fräkniga nävar mot himlen och svuro ve och förbannelse. Och vem skulle då förövaren av detta hiskliga dåd vara om icke allas vår vän brigadgeneralen, Etienne Gerard vid Conflans’ husarer, den flotte ryttaren med den svajande hjälmbusken, riddersmannen, damernas och
