sade han. »Om ni vill höra på, skall ni förstå, att jag icke begärt att ni skall agera spion. Vad är er mening om den här hästen?»
Han hade fört mig till tältöppningen, och därutanför var en jägare, som ledde ett beundransvärt djur fram och tillbaka. Det var apelkastat, inte just högt — något över femton kanske — men med det korta huvud och den härliga böjning på halsen, som tyder på arabiskt blod. Bogar och höfter voro så kraftiga och benen ändå så fina, att det var mig en sann njutning bara att se på djuret. Ännu i dag, då sjuttio vintrar avkylt mitt blod, kan jag inte oberörd se på en bra häst eller en vacker kvinna. Då kan ni lätt tänka er hur det var anno tio.
»Det här», sade Masséna, »är Voltigör, den snabbaste häst vi ha’ i armén. Vad jag önskar är att ni startar i natt, rider runt om ena flanken på befästningslinjen, fortsätter längs ryggsidan av den fientliga ställningen och återkommer förbi den andra flanken för att lämna mig underrättelse om fiendens dispositoner. Ni skall bära uniform och skall därför, om ni blir fången, icke behöva riskera att dödas såsom spion. Ni kommer sannolikt igenom befästningslinjen utan att anropas, ty posterna äro mycket spridda. Väl igenom, kan ni vid dagsljus rida ifrån vem ni än möter, och om ni undviker de stora vägarna, kommer ni troligen helt och hållet obemärkt undan. Har ni ännu i morgon natt icke låtit höra av er, så förstår jag, att ni är tillfångatagen, och jag vill då söka växla ut er mot överste Petrie.»
