Hoppa till innehållet

Sida:Napoleons officer 1919.djvu/89

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
85

en vacker syn! Och bakom dem redo tre herrar med skärmar på mössorna och röda rockar; det var, kunde jag förstå, pikörerna. Bakom dem kommo en mängd ryttare i olika uniformer, två eller tre bredvid varandra, pratande och skrattande. De sågo mig inte ut att driva det längre än till en maklig trav, och det föreföll mig som om det skulle vara en bra slö räv, som de kunde tänka på att taga. Det var emellertid deras sak och inte min, och snart hade alla passerat förbi mitt fönster och kommit ur sikte. Jag väntade och bidade efter något tillfälle, som kunde yppa sig.

Strax efteråt kom en officer i blå uniform, ej olik vårt lätta artilleris, i kort galopp på landsvägen — en äldre, kraftigt byggd man med grå polisonger. Han stannade och började samtala med en ordonnansofficer vid dragonerna, som väntade utanför värdshuset, och nu uppskattade jag nyttan av den engelska, jag lärt mig. Jag hörde och försod allt som talades.

»Var är rendez-vousplatsen?» frågade officern, och jag trodde mig förstå att han längtade efter sin biffstek. Den andre svarade, att den var nära Altara, som således måste vara något ställe i grannskapet.

»Ni kommer sent, sir George», sade ordonnansofficern.

»Ja, jag satt i en krigsrätt. Har sir Stapleton Cotton givit sig av?»

I detta ögonblick öppnades ett fönster, och en