säkran om full besittningsrätt. Härmed förhöll sig så, att under de stridigheter, som utkämpades emellan Albreckt och Magnus om Sveriges krona, innehades Vermland af den senares son, konung Håkan i Norge. Nerike åter var ibland de landskaper, som Albreckt innehade. Härigenom hade Riseberga förlorat sina vermländska besittningar, hvilka, efter hvad vi af flera gåfvobref känna, voro ganska ansenliga. Då dessa egendomar 1369. på kon. Håkans medgifvande återställdes, skedde detta visserligen af politiska orsaker; men man kan med skäl antaga, att underhandlingarna härom emellan klostret och Erik Puke, som vid den tiden kallas konung Håkans marsk i Vermland (Mareschalcus de Vermelandia), äfven hade till följd, att Eriks dotter Elisif då intogs i klostret. Enligt visan var hon då på sitt sjunde år, men vid bortröfvandet sannolikt fyllda tjugu år. Detta skulle fastställa tiden för klosterrofvet till 1383 eller 1384, en beräkning, som vi af en annan urkund få se är ganska sannolik. Då biskop Thord 1384 lägger Hackvads församling under Riseberga, anger han oförstäldt den sköfling, för hvilken klostret varit utsatt, som skäl för annexionen[1]. Att tyskarna föröfvat den, säger väl icke brefvet, men vi känna för väl deras framfart under dessa tider, för att misstanken skulle kunna falla på några andra. Det torde då blifva mer än en blott gissning, att klostrets plundring stått i samband med Elisifs bortröfvande, och detta har då inträffat åtminstone fem år före slaget vid Falköping och Albreckts tillfångatagande 1389.
Af klostrets Abbedissor äro några kända, men knappast mer än till namnet. På 1300-talet förekommer Ragnfrid såsom serdeles verksam för klostrets bästa, vidare Märta Ydsdotter, Helena Gisladotter och Margareta. På 1400-talet nämnes Kunigunda ofta i urkunderna, och i början af 1500-talet omtalas Christina Pedersdotter såsom klostrets styrarinna.
- ↑ — quod dictum monasterium querrarum commotiones impiorum deprædationes violentias et hospitalitates violentas ad tantam paupertatem devenerit, quod præfatæ Sanctimoniales non possunt de redditibus suis congruam sustentationem habere, imo quo ad victum et vestitum qvotidie, qvod dolenter referimus, defectum et penuriam notabiliter patiuntur. Biskop Thords bref.
