150
himmel, i floder och källor. Men snart började man att vid kyrkorna hafva en för döpelsen serskildt inrättad vattencistern med ett öfverbygdt hus, som kallades dophus (baptisterium), hvilket, sedan kyrkobruken blifvit mer utbildade och dopet betraktadt som en helig handling, som var oåtskiljelig från sjelfva kyrkan, inflyttades inom kyrkans murar och gaf upphof till bruket af dopfuntar. — Som bekant, äro dopfuntarna ett slags smärre stenkar, mestadels af rund form och så stora, att ett nyfödt barn i dem beqvämligen kan rymmas. De bestå vanligtvis af tre delar: skålen, som innehöll dopvattnet, eller den egentliga funten, mellanstycket, samt plinten eller fotstycket. I funtskålens botten befinner sig ofta ett rundt hål, som tilltäpptes med en träpropp, genom hvilket hål dopvattnet uttömdes.
Det kan förefalla besynnerligt, att i hela Nerike icke finnas flera än sju dopfuntar[1], och icke en gång alla dessa fullständiga; men ser man förhållandet närmare an, så behöfver man ej länge leta, efter förklaringen, enär knappast en kyrka finnes, der man ej på kyrkogården eller i bårboden träffar stycken och lemningar efter de sönderslagna dopkärlen.
 1. Tångeråsen. |
 2. Edsberg. |
- ↑ Läsaren behagade noga skilja emellan dopfunt och dopbord. De senare , dels af sten, dels af trä, finnas i hvar kyrka, och pläga, ehuru origtigt, även kallas för dopfuntar.
