det ena är i färd med att sluka en menniska, och det andra, som det synes, att sönderbita ett menniskoben; måhända en bildlig framställning af den andliga, och lekamliga döden. Emellan de begge djuren reser sig ett träd, som uppspirar från tre rötter, men med endast ett blad. På flintens motsatta sida är en konstig slinga, som formerar två valknutar. Kring funtskålens öfra kant synas svaga spår efter en inskrift med runor, af hvilken dock blott enstaka mynder kunna urskiljas[1].
Af kyrklika prydnader och konstverk från medeltiden höra de mesta till altaret, såsom af ålder det förnämsta och heligaste rummet i kyrkan. Bland altarets tillhörigheter räkna vi i första rummet altarskåpen. Dessa, som haft eller, der de ännu äro i bruk, haiva sin plats öfver altaret emot altarväggen, bestå af ett fyrkantigt, vanligen 0,5 fot djupt samt några fot högt och bredt skåp, som utgör midtpartiet, under det tvenne skåplika flygeldörrar, som med lätthet kunna öppnas och tillslutas, bilda sidopartier, då altarskåpet är uppslaget. Så väl skåpet som dörrarna innehålla, under filigramslikt utarbetade baldakiner, bilder, ofta med den rikaste förgyllning, i halft eller helupphöjdt arbete, föreställande martyrer och helgon, eller händelser ur den heliga historien. Dörrarnas utsidor siras af målningar, som framställa bibelscener eller skildringar ur legenderna. Men flygeldörrarna haiva derjemte icke sällan ett slags tunna ytterdörrar, som, till skilnad ifrån de förra, kallas flygelstycken, och som äro med serskilda gångjern fästade vid flygeldörrarna, så att de, om flygeldörrarna än äro tillslutna, ganska lätt kunna öppnas och tillstängas. Flygelstyckenas insidor ha äfven målningar, som tillsammans med flygeldörrarnas taflor vanligen bilda en sammanhängande framställning af någon biblisk händelse. Altarskå pet öppnades till beskådande för allmänheten endast under de stora högtiderna. På vanliga helgedagar
- ↑ Denna märkliga qvarlefva ifrån kristendomens äldsta tider i Nerike har i många år legat afsides på kyrkogården, nedsjunken i jorden och öfverväxt med ogräs. Under en för antiqvariska forskningar företagen resa förl. sommar (1867) blef funten af förf. uppmärksammad, uppgräfd och tillvaratagen, och kommer nu att, efter författningsenligt erhållet medgifvande af Ringkarleby församling, öfverlemnas till Statens historiska samlingar i Stockholm.
