MINNEN FRÅN HEDNATIDEN.
I.
FORNGRAFVAR.
En förnyad och mera omfattande undersökning af våra forngrafvar skall otvifvelaktigt sprida ett önskvärdt ljus i den ännu långt ifrån utredda frågan, huruvida de olika begrafningssätt, vi från älsta tider finna varit begagnade inom landet, må anses uteslutande karaktärisera olika folkstammar, och i och med detsamma lemna en tillfredsställande lösning af en annan fråga, som med den första står i närmare samband, eller den, om dessa stammars större eller mindre utbredning öfver den skandinavisa halfön. Vad Nerike serskilt beträffar, är för den vetenskapliga utredningen af hithörande ämnen föga eller intet åtgjordt. De undersökningar, som blifvit gjorda, visa emellertid, att Nerikes forngrafvar tillhöra tvenne bestämt skilda slag, och att sättet att begrafva de döda likaledes varit tvåfaldigt. Det ena begrafningssättet har nemligen bestått deri, att liken obrända blifvit insatta i serskilda grafkamrar eller s. k. hällkistor, och det andra i att liket blifvit förbrändt och benen och askan nedlagda i en lerurna, eller ännu enklare i en af små stenflisor omgifven fördjupning i jorden, öfver hvilken sedan grafhögen eller annan minnesvård blifvit uppförd.
Af dessa två slag af forngrafvar äro de förstnämnda eller de med hällkista inredda grafhögarna, så vidt man ännu känner, i Nerike ytterst sällsynta. De äro alla inrättade så, att i
