par djupa toner ur den förtjockade strupen. »Tjäck, tjäck, tjäck,» lät det. Mera kunde han inte få fram; det klunkade bara flera gånger djupt nere i strupen. Så slöt han ögonen och viskade: »Sis, sis, sis. Hör så vackert! Sis, sis, sis.» Och på samma gång föll han i sådan hänryckning, att han inte mer visste vad som skedde omkring honom.
Medan den första tjädertuppen ännu höll på med sisandet, började de tre, som sutto närmast under honom, att sjunga, och innan de hade gått igenom hela visan, började de tio, som sutto längre ner, och så fortsatte det från gren till gren, ända tills alla hundra tjädertupparna sjöngo och klunkade och sisade. De föllo alla i samma hänryckning under sin sång, och just detta verkade på de andra djuren som ett smittsamt rus. Blodet hade nyss gått lustigt och lätt, nu började det att gå tungt och hett. »Ja, det är sannerligen vår,» tänkte de många djurfolken. »Vinterns köld är försvunnen. Vårens eld brinner över jorden.»
När orrarna märkte, att tjädrarna hade sådan framgång, kunde de inte längre hålla sig tysta. Då det inte fanns något träd, där de kunde ta plats, rusade de ner på lekfältet, där ljungen stod så hög, att bara deras skönt svängda stjärtfjädrar och deras tjocka näbbar syntes, och började att sjunga: »Orr, orr, orr.»
Just som orrarna begynte tävla med tjädrarna, skedde något oerhört. En räv smög nu, medan alla djuren inte tänkte på annat än tjäderleken, helt sakta fram till vildgässens kulle. Han gick mycket varsamt och kom långt uppåt kullen, innan någon märkte honom. Plötsligen fick ändå en gås syn på honom, och som hon inte kunde tro, att en räv hade smugit in bland gässen i någon god avsikt, började hon ropa: »Akta er, vildgäss! Akta er!» Räven högg henne över strupen, kanske mest för att hon skulle tiga, men vildgässen hade redan hört ropet och höjde sig alla upp i luften. Och när de voro uppflugna, sågo djuren Smirre räv stå på vildgässens kulle med en död gås i munnen.
