förfärligt rädd för att han kanske aldrig mer kunde få igen sin rätta skapnad.
Hur i all världen skulle han bära sig åt för att bli människa? Det ville han bra gärna veta.
Han kröp upp på en trappa och satte sig där mitt i det strömmande regnet och funderade. Han satt där i en timme, i två timmar, och han tänkte, så att pannan lade sig i veck. Men lika klok blev han. Det var, som om tankarna bara löpte runt i huvudet på honom. Ju längre han satt där, desto omöjligare tyckte han det var att finna någon lösning.
»Det här är säkert alldeles för svårt för en, som har lärt så litet som jag,» tänkte han till sist. »Det blir nog så, att jag får gå tillbaka till människorna i alla fall. Jag får fråga prästen och doktorn och skolläraren och andra, som är lärda och kan veta bot för sådant här.»
Ja, det beslöt han att han skulle göra genast, och han reste sig upp och skakade på sig, för han var så våt som en hund, som har varit nere i en vattenpöl.
Just i detsamma såg han, att en stor uggla kom flygande och slog ner i ett av träden, som kantade bygatan. Strax därpå började en kattuggla, som satt under taklisten, röra på sig och ropade: »Kivitt, kivitt! Är du hemma igen, kärruggla? Hur har du haft det i utlandet?»
»Tack ska du ha, kattuggla! Jag har haft det bra,» sade kärrugglan. »Har det hänt något märkligt här hemma, medan jag har varit borta?»
»Inte här i Blekinge, kärruggla, men i Skåne har det hänt, att en pojke har blivit förvandlad av en tomte och gjord så liten som en ekorre, och sedan har han farit till Lappland med en tamgås.»
»Det var en märkvärdig nyhet, en märkvärdig nyhet. Kan han aldrig bli människa igen, kattuggla? Kan han aldrig bli människa igen?»
»Det är en hemlighet, kärruggla, men du ska ändå få veta den. Tomten har sagt, att om pojken vakar över
