Denna gången behövde han inte vänta på svar. Mården rusade emot honom med ryggen krökt och varje hår på ända. »Har du sett vildgäss?» fräste han till. »Var står de? Tala om det genast, eljest biter jag av dig strupen!» — »Nå, du får komma ihåg, att jag är dubbelt så stor som du, och vara en smula hövlig. Jag begär inte bättre än att få visa dig vildgässen.»
Ögonblicket därefter var mården på väg utför branten, och medan Smirre satt och såg hur han svängde sin ormsmala kropp från gren till gren, tänkte han: »Den där vackra trädjägaren har det grymmaste hjärta i hela skogen. Jag tror, att vildgässen ska få mig att tacka för ett blodigt uppvaknande.»
Men just då Smirre väntade att få höra gässens dödsskrän, såg han mården falla från en gren och plumsa ner i ån, så att vattnet stänkte högt. Strax därpå smällde det starkt i hårda vingar, och alla gässen lyfte under brådskande flykt.
Smirre ämnade genast skynda efter gässen, men han var så nyfiken att få veta hur de hade blivit räddade, att han satt kvar, ända tills mården kom uppklättrande. Den stackaren var dyvåt och stannade då och då för att gnida huvudet med framtassarna. »Var det inte det jag trodde, att du var en drummel och skulle ramla i ån?» sade Smirre föraktligt.
»Jag har inte burit mig drumligt åt. Du behöver inte gräla på mig,» sade mården. »Jag satt redan på en av de nedersta grenarna och tänkte över hur jag skulle komma åt att riva ihjäl en hel mängd av gässen, när en liten parvel, som inte var större än en ekorre, rusade opp och kastade en sten i huvudet på mig med sådan kraft, att jag föll i vattnet, och innan jag hann att kravla mig opp...
Mården behövde inte berätta vidare. Han hade ingen åhörare mer. Smirre var redan långt borta, på väg efter gässen.
