flögo fram där, och de brukade alla i förbifarten slå ner på Öland för att vila. Vildgässen skulle inte få svårt att finna vägvisare.
Den dagen var det alldeles stilla och varmt som på en sommardag, det bästa väder man kunde tänka sig för en sjöresa. Det enda betänkliga var, att det inte var fullt klart, utan grå och beslöjad himmel. Här och där stodo väldiga molnmassor, som hängde ända ner mot havsytan och skymde utsikten.
När de resande voro komna utanför skären, bredde havet ut sig så jämnt och speglande, att pojken, då han råkade se neråt, tyckte, att vattnet var försvunnet. Det fanns ingen jord mer under honom. Han hade inte något annat än moln och himmel omkring sig. Han blev alldeles huvudyr och klämde sig fast vid gåsryggen ängsligare, än när han satt där första gången. Det var, som om han omöjligt kunde hålla sig kvar: han måste falla åt något håll.
Det blev än värre, när de nådde fram till det stora fågelsträcket, som grågåsen hade talat om. Där kom verkligen flock efter flock flygande i alldeles samma riktning. De liksom följde en utstakad väg. Det var änder och grågäss, svärtor och grisslor, lommar och alfågel, skrakar och doppingar, strandskator och sjöorrar. Men när nu pojken böjde sig framöver och tittade åt det håll, där havet borde ligga, såg han hela fågeltåget avspeglat i vattnet. Men han var så yr, att han inte förstod hur detta kom sig, utan tyckte, att hela fågelskaran flög med buken uppåt. Han undrade ändå inte mycket över detta, för han visste inte själv vad som var upp, och vad som var ner.
Fåglarna voro uttröttade och otåliga att komma fram. Ingen av dem skrek eller sade ett lustigt ord, och det gjorde, att allting föreföll så besynnerligt overkligt.
»Tänk, om vi har farit bort ifrån jorden!» sade han till sig själv. »Tänk, om vi håller på att resa opp till himlen!»
