all maten för oss.» — »Den räcker till både för er och oss,» svarade lommarna.
Innan de ännu hade hunnit så långt, att de sågo Öland, kom en svag vind emot dem. Den förde med sig något, som liknade väldiga massor av vit rök, alldeles som skulle det vara stor eldsvåda någonstans.
När fåglarna sågo de första vita virvlarna, blevo de ängsliga och ökade farten. Men det där, som var likt en rök, bolmade fram allt tätare, och till sist omvärvde det dem alldeles. Ingen lukt kändes, och röken var inte mörk och torr, utan vit och fuktig. Pojken förstod helt hastigt, att det inte var annat än dimma.
Då dimman blev så tät, att man inte kunde se en gåslängd framför sig, började fåglarna bära sig åt som riktiga galningar. Alla dessa, som förut hade farit fram med så god ordning, började leka i dimman. De flögo härs och tvärs för att locka varandra vilse. »Akta er!» ropade de. »Ni far ju bara runt. Vänd om för all del! Inte kommer ni till Öland på det där sättet.»
Alla visste mycket väl var de hade ön, men de gjorde sitt bästa för att villa bort varandra. »Se på de där alorna!» ljöd det i dimman. »De far tillbaka till Nordsjön.» — »Akta er, grågäss!» skrek någon från ett annat håll. »Om ni fortsätter så där, kommer ni ända till Rügen.»
Det var, som sagt, ingen fara för att de fåglar, som voro vana att färdas fram här, skulle låta narra sig åt galet håll. Men de, som fingo det svårt, det var vildgässen. Upptågsmakarna märkte, att de inte voro säkra om vägen, och gjorde allt, vad de kunde, för att förvilla dem.
»Vart ämnar ni er, gott folk?» ropade en svan. Han kom rätt fram mot Akka och såg deltagande och allvarlig ut.
»Vi ska resa till Öland, men vi har aldrig varit där förut,» sade Akka. Hon tyckte, att detta var en fågel att lita på.
