tid på året voro ute på flyttresor. Somliga blevo drivna ur sin kosa bort till fjärran land, där de dogo av svält, andra blevo så uttröttade, att de sjönko ner i havet och drunknade. Många krossades mot klippväggarna, och många blevo ett rov för sälarna.
Hela dagen varade stormen, och Akka började till sist undra om hon och flocken skulle förolyckas. De voro nu dödströtta, och ingenstans såg hon någon plats, där de kunde få vila. Mot kvällen vågade hon inte mer lägga sig ner på havet, därför att detta nu helt plötsligen fylldes av stora isflak, som tornade mot varandra, och hon fruktade för att de skulle bli krossade mellan dessa. Ett par gånger försökte vildgässen ställa sig på isflaken. Men en gång sopade den vilda stormen ner dem i vattnet. En annan gång kommo de obarmhärtiga sälarna krypande upp på isen.
I solnedgången voro gässen än en gång uppe i luften. De flögo framåt, ängsliga för natten. Mörkret tycktes komma alltför hastigt över dem denna kväll, som var så full av faror.
Det var förfärligt, att de ännu inte sågo land. Hur skulle det gå med dem, om de nödgades stanna ute på havet hela natten? De skulle antingen bli krossade mellan isflaken eller ihjälbitna av sälarna eller skingrade av stormen.
Himlen stod molnhöljd, månen höll sig dold, och mörkret kom hastigt. På samma gång fylldes hela naturen av en hemskhet, som kom de modigaste hjärtan att förfäras. Nödställda flyttfåglars rop hade ljudit över havet hela dagen, utan att någon hade givit akt på dem, men nu, när man inte mer såg vem det var, som upphävde dem, föreföllo de dystra och skrämmande. Nere på havet stötte drivis-flaken mot varandra med ett starkt dånande. Sälarna stämde upp sina vilda jaktsånger. Det var, som om himmel och jord hölle på att störta samman.
