jämn och långsträckt kust och i sydväst Stora Karlsön, som var byggd på samma sätt som Lillön. När gumsen gick ända fram till kanten av bergtaket, så att pojken kunde se neråt bergväggarna, märkte han, att de voro alldeles fulla av fågelbon, och i det blåa havet nedanför honom lågo svärtor och ejdrar och kryckjor och grisslor och tordmular så vackert och fredligt och sysslade med strömmingfiske.
»Det här är riktigt ett förlovat land,» sade pojken. »Ni bor bra vackert, ni får.» — »Ja, nog är här vackert,» sade storgumsen. Det var, som om han hade velat tillägga något, men han sade ingenting, utan bara suckade. »Men om du går här ensam, får du ta dig väl i akt för alla sprickor, som löper fram över berget,» fortsatte han om en stund. Och detta var en god varning, för det fanns djupa och breda sprickor på flera ställen. Den största av dem hette Helveteshålet. Den sprickan var många famnar djup och närapå en famn bred. »Om någon fölle ner här, vore det allt slut med honom,» sade storgumsen. Pojken tyckte, att det lät, som om han hade haft en särskild mening med vad han sade.
Sedan förde han pojken ner på strandbrädden. Han fick nu på nära håll se de där jättarna, som hade skrämt honom förra natten. Det var ingenting annat än stora klipp-pelare. Storgumsen kallade dem för »raukar». Pojken kunde inte se sig mätt på dem. Han tyckte, att om det någonsin hade funnits troll, som hade blivit förbytta till sten, så borde de se ut på det sättet.
Fastän det var vackert nere på strandremsan, tyckte pojken ändå bättre om sig uppe på bergshöjden. Det var hemskt härnere, därför att de överallt råkade på döda får. Här var det, som rävarna hade hållit sina måltider. Han såg helt och hållet avätna skelett, men också kroppar, som bara voro halvätna, och andra, som de knappt hade smakat på, utan låtit ligga orörda. Det var rent hjärtskärande att se, att vilddjuren hade kastat sig över fåren bara för ro skull, bara för att få jaga och riva ihjäl.
