Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 1.djvu/190

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
155
TVÅ STÄDER

sig från den ena kanten av månskivan till den andra. Han flög så jämnt fram i samma riktning, att pojken tyckte, att han var ritad på månskivan. Kroppen var liten, halsen lång och smal, benen hängde ner, långa och tunna. Det kunde inte vara annat än en stork.

Ett par ögonblick därefter slog herr Ermenrich, storken, ner bredvid honom. Han böjde sig över pojken och stötte till honom med näbben för att få honom vaken.

Pojken satte sig genast upp. »Jag sover inte, herr Ermenrich,» sade han. »Hur kommer det sig, att ni är ute mitt i natten, och hur står det till på Glimmingehus? Vill ni tala med mor Akka?»

»Det är för ljust att sova i natt,» svarade herr Ermenrich. »Därför företog jag mig att resa hitöver till Karlsön och söka upp dig, min vän Tummetott. Jag fick veta av en fiskmås, att du fanns här denna natt. Jag har ännu inte flyttat över till Glimmingehus, utan jag bor kvar i Pommern.»

Pojken blev alldeles otroligt glad över att herr Ermenrich hade sökt upp honom. De språkade om allt möjligt som gamla vänner. Till sist frågade storken om inte pojken hade lust att fara ut och rida en stund i den vackra natten.

Jo, det ville pojken mycket gärna, om storken bara lagade så, att han komme tillbaka till vildgässen före soluppgången. Det lovade han, och så bar det av med dem.

Herr Ermenrich flög på nytt rätt mot månen. De stego och stego, havet sjönk djupt ner, men flykten gick så sällsamt lätt, att det nästan föreföll, som om de låge stilla i luften.

Pojken tyckte, att det var en orimligt kort tid, som flykten hade varat, då herr Ermenrich sänkte sig för att slå ner.

De landade på en ödslig havsstrand, som var täckt med jämn, fin sand. Längs kusten löpte en lång rad av flygsandskullar med strandråg på topparna. De voro inte