Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 1.djvu/194

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
159
TVÅ STÄDER

rådhuset, runt om hela torget, reste sig de sköna gavelhusen i mångfaldigaste utsmyckning.

Pojken hade sprungit sig både varm och trött. Han trodde sig nu ha sett det märkvärdigaste och började därför gå långsammare. Den gatan, som han nu hade slagit in på, var säkert den, där stadsborna köpte sina präktiga kläder. Han såg fullt av folk stå framför de små bodarna, där köpmännen bredde ut över disken blommigt, styvt siden, tjockt guldtyg, skiftande sammet, lätta florsdukar och spindelvävstunna spetsar.

Förut, när pojken sprang så fort, hade ingen gett akt på honom. Människorna hade visst trott, att det bara var en liten grå råtta, som kilade förbi dem. Men nu, när han gick gatan fram helt sakta, fick en av köpmännen syn på honom och började vinka åt honom.

Pojken blev först ängslig och ville skynda undan, men köpmannen bara vinkade och log och bredde ut på disken ett härligt stycke sidendamast liksom för att locka honom.

Pojken skakade på huvudet. »Jag blir aldrig så rik, att jag kan köpa en meter av det där tyget,» tänkte han.

Men nu hade de fått syn på honom i varenda bod hela gatan utefter. Vart han såg, stod en krämare och vinkade åt honom. De lämnade sina rika kunder och tänkte bara på honom. Han såg hur de skyndade in i bodens doldaste vrå för att hämta det bästa, de hade att sälja, och hur deras händer darrade av brådska och iver, medan de lade fram det på disken.

När pojken fortfor att gå framåt, kastade sig en av köpmännen över disken, sprang fatt honom och lade ner framför honom silvertyg och vävda tapeter, som strålade av färger. Pojken kunde inte annat än skratta åt honom. Krämaren måtte väl begripa, att en fattig stackare som han inte kunde köpa sådana saker. Han stannade och höll ut sina två tomma händer, för att de skulle förstå, att han ingenting ägde, och lämna honom i fred.