XV.
SAGAN OM SMÅLAND.
Vildgässen hade gjort en god resa över havet och slagit ner i Tjusts härad i norra Småland. Det häradet tycktes inte kunna bestämma sig för om det ville vara land eller hav. Överallt gingo havsfjärdarna in och skuro sönder landet i öar och halvöar, i uddar och näs. Havet var så påträngande, att det enda, som förmådde hålla sig uppe, var kullar och bergbackar. Allt lågland var bortgömt under vattenytan.
Det var kväll, när vildgässen kommo in från havet, och det småkulliga landet låg vackert mellan de blänkande fjärdarna. Här och där på öarna såg pojken kojor och stugor, och ju längre inåt land han kom, desto större och bättre blevo bostäderna. Till sist växte de till stora, vita herrgårdsbyggnader. Utmed stränderna stod vanligen en krans av träd, därinnanför lågo åkerlappar, och uppe på toppen av de små kullarna togo träden vid på nytt. Han kunde inte låta bli att tänka på Blekinge. Detta var återigen ett ställe, där land och hav möttes på ett sådant där vackert och stilla sätt och liksom sökte att visa varandra det bästa och skönaste de hade.
Vildgässen slogo ner på en kal holme långt inne i Gåsfjärden. Vid första ögonkast åt stranden märkte de, att våren hade gjort stora framsteg, medan de hade varit borta på öarna. De stora, präktiga träden voro ännu inte
