När lille Mats hade hunnit så långt i berättelsen, föll Åsa gåsapiga honom i talet. »Jag kan inte lida, lille Mats, att du säger, att det är så eländigt i Småland,» sade hon. »Du glömmer rent bort så mycken god jord som finns där. Tänk bara på Möre härad borta vid Kalmar sund! Jag undrar var det finns en rikare sädesbygd. Där ligger åker vid åker alldeles som här i Skåne. Där är så god jord, att jag inte vet vad som inte skulle kunna växa där.»
»Det kan jag inte hjälpa,» sade lille Mats. »Jag berättar bara så, som andra har sagt förut.»
»Och jag har hört många säga, att ett vackrare kustland än Tjust det finns inte. Tänk på de vikarna och de holmarna och de herrgårdarna och de lundarna!» sade Åsa. — »Ja, det är nog sant, det,» medgav lille Mats. — »Och minns du inte,» fortfor Åsa, »att skollärarinnan sa, att en så livlig och vacker trakt som den biten av Småland, som ligger söder om Vättern, finns inte i hela Sverige? Tänk på den vackra sjön och de gula strandbergen och på Grenna och Jönköping med tändsticksfabriken och Munksjö, och tänk på Huskvarna och alla de stora anläggningarna där!» — »Ja, det är nog sant, det,» sade lille Mats än en gång. — »Och tänk på Visingsö, lille Mats, med de ruinerna och den ekskogen och de sagorna! Tänk på den dalen, där Emån går fram, med alla de byarna och kvarnarna och trämassefabrikerna och sågarna och snickerierna!» — »Ja, det är allt sant, det,» sade lille Mats och såg helt bekymrad ut.
Helt hastigt hade han sett upp. »Nu är vi allt bra dumma,» sade han. »Alltihop det här ligger ju i Vår Herres Småland, i den delen av landet, som var färdig, redan innan Sankte Per kom till arbetet. Det är ju bara riktigt, att det skulle vara vackert och präktigt där. Men i Sankte Pers Småland ser det allt så ut, som det står i sagan. Och det var inte underligt, att Vår Herre blev bedrövad, när han såg det,» fortfor lille Mats, i det han återtog sin berättelse. »Sankte Per miste inte modet i alla fall, utan
