Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 1.djvu/215

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
176
KRÅKORNA

Ingen av kråkorna visste, att det var Fumle-Drumle, som hade plockat trasan ur fönstret, och hade de vetat detta, skulle de ha blivit otroligt förvånade. En sådan djärvhet som att närma sig en människoboning hade de inte tilltrott honom. Själv förteg han saken mycket noga och hade sina goda skäl därtill. Ile och Kåra behandlade honom alltid väl om dagen, och då de andra voro närvarande, men en mycket mörk natt, när kamraterna redan sutto på nattkvisten, hade han blivit överfallen av ett par kråkor och nästan mördad. Efter detta flyttade han sig var kväll, sedan det hade blivit mörkt, från sin vanliga sovplats in i den tomma stugan.

Det hände sig nu en eftermiddag, när kråkorna redan hade fått sina bon i ordning på Kråkåsen, att de gjorde ett märkvärdigt fynd. Vind-Ile, Fumle-Drumle och ett par andra hade flugit ner i en stor grop, som befann sig i ena hörnet av heden. Gropen var inte något annat än ett grustag, men kråkorna kunde inte nöja sig med en så enkel förklaring, utan flögo ständigt ner i den och vände på vartenda sandkorn för att komma underfund med varför människorna hade grävt den. Bäst som nu kråkorna gingo där, störtade en massa grus ner från ena sidan. De skyndade till och hade den lyckan att bland nedrasade stenar och tuvor finna en tämligen stor lerkruka, som var stängd med ett trälock. De ville naturligtvis veta om det fanns något i den, och de försökte både att hacka hål på krukan och att bända upp locket, men intetdera lyckades dem.

De stodo helt rådlösa och betraktade krukan, när de hörde någon säga: »Ska jag komma ner och hjälpa er, kråkor?» De sågo hastigt upp. På kanten av gropen satt en räv och blickade ner till dem. Han var en av de vackraste rävar både till färg och skapnad, som de någonsin hade sett. Det enda felet med honom var, att han hade mist ena örat.