bordet. Han kunde inte se över bordskivan utan att kliva upp på armstödet.
»Vad i all världen är detta?» sade pojken. »Jag menar tomten har förgjort både länstolen och bordet och hela stugan.»
Postillan låg på bordet, och synbarligen var den sig lik, men det måtte ha varit något galet med den också, för han kunde inte komma åt att läsa ett ord i den utan att rent av ställa sig i själva boken.
Han läste ett par rader, men så råkade han att se upp. Därvid föllo hans blickar i spegeln, och då ropade han helt högt: »Se, där är ju en till!»
För i spegeln såg han tydligt en liten, liten parvel, som var klädd i toppluva och skinnbyxor.
»Den där är ju klädd alldeles som jag,» sade pojken och slog ihop händerna av förvåning. Men då såg han, att parveln i spegeln gjorde detsamma.
Då började han att dra sig i håret och nypa sig i armarna och svänga sig runt, och ögonblickligen gjorde han efter det, han, som syntes i spegeln.
Pojken sprang omkring spegeln ett par gånger för att se efter om det stod någon liten karl gömd bakom den. Men han fann ingen där, och då började han skälva av skräck. Ty nu förstod han, att tomten hade förtrollat honom, och att den där parveln, som han såg bilden av i spegeln, det var han själv.
VILDGÄSSEN.
Pojken kunde rakt inte förmå sig att tro, att han hade blivit förvandlad till tomte. »Det är väl bara en dröm och en inbillning,» tänkte han. »Om jag väntar ett par ögonblick, så blir jag nog människa igen.»
Han ställde sig framför spegeln och slöt ögonen. Han öppnade dem först efter ett par minuter och väntade då, att det skulle ha gått över. Men det hade det inte, utan
