Sida:Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, band 1.djvu/231

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
188
KRÅKORNA

var och en, som lyckades att få fatt i en penning, for i största hast bort till boet för att gömma den.

När pojken hade kastat ut alla silverpengarna ur krukan, såg han upp. Inte mer än en enda kråka fanns kvar i sandgropen. Det var Fumle-Drumle med vitfjädern i vingen, han, som hade burit honom. »Du har gjort mig en större tjänst, Tummetott, än du själv förstår,» sade kråkan med helt annan röst och ett annat tonfall än förut, »och jag vill rädda ditt liv. Sätt dig opp på min rygg, så ska jag föra dig till ett gömställe, där du kan vara säker för i natt! I morgon ska jag laga så, att du kommer tillbaka till vildgässen.»


STUGAN.Torsdag 14 april.

Nästa morgon, när pojken vaknade, låg han på en säng. När han såg, att han befann sig inomhus med fyra väggar omkring sig och tak över sig, tyckte han, att han var hemma. »Jag undrar om mor snart kommer med kaffe,» mumlade han, där han låg i halvsömnen. Men så kom han ihåg, att han befann sig i en övergiven stuga på Kråkåsen, och att Fumle-Drumle med vitfjädern hade burit honom dit kvällen förut.

Pojken var öm i hela kroppen efter den färden, som han hade gjort förra dagen, och han tyckte, att det var skönt att få ligga stilla, medan han väntade på Fumle-Drumle, som hade lovat, att han skulle komma och hämta honom.

Det hängde gardiner av rutigt bomullstyg framför sängen, och han sköt dem åt sidan för att se ut i stugan. Han fick genast klart för sig, att en sådan byggnad som denna hade han aldrig sett make till. Väggarna bestodo av bara ett par rader stockar; sedan tog taket vid. Något innertak fanns det inte, utan han kunde se ända upp till takåsen. Hela stugan var så liten, att den snarare tycktes