och dörrarna hängde snett på brustna gångjärn. Det var tydligt, att ingen på långa tider hade brytt sig om att slå spik i vägg på detta ställe.
Emellertid hade han, som var vaken, räknat ut vilket hus som var lagården. Han ruskade upp reskamraterna ur deras sömn och förde dem fram mot lagårdsdörren. Denna var lyckligtvis inte stängd med annat än en krok, som han lätt kunde peta upp med ett spö. Han drog redan en suck av lättnad vid tanken på att de snart skulle vara i säkerhet. Men när lagårdsdörren svängde upp med ett gällt gnisslande, hörde han, att en ko började råma. »Kommer ni nu äntligen, matmor?» sade kon. »Jag trodde, att ni inte tänkte ge mig någon mat i kväll.»
Den vakne stannade helt förskräckt i dörren, när han märkte, att inte lagården stod tom. Men han såg snart, att där inte fanns mer än en enda ko och en tre eller fyra höns, och då fattade han mod igen. »Vi är tre fattiga resande, som önskar att komma in på något ställe, där ingen räv kan överfalla oss och ingen människa fånga oss,» sade han. »Vi undrar mycket om detta kan vara en bra plats för oss.» — »Jag kan inte tro annat,» svarade kon. »Nog är väggarna dåliga, men inte går räven igenom dem ännu, och här bor ingen annan än en gammal gumma, som visst inte är i stånd att ta någon till fånga. Men vad är ni för ena?» fortfor hon, i det att hon vred sig i båset för att få syn på nykomlingarna. — »Jo, jag är Nils Holgersson från Västra Vemmenhög, som har blivit förvandlad till tomte,» svarade den första av de inträdande, »och jag har med mig en tamgås, som jag brukar rida på, och en grågås.» — »Så rart främmande har inte varit inom mina väggar förr,» sade kon, »och ni ska vara välkomna, fast nog hade jag hellre önskat, att det hade varit min matmor, som hade kommit för att ge mig kvällsvard.»
Pojken förde nu in gässen i lagården, som var ganska stor, och ställde dem i ett tomt bås, där de ögonblickligen somnade. Åt sig själv drog han ihop en liten bädd av
