Han tänkte inte mer på att vara rädd för henne. Han var så innerligt bedrövad över att hon hade måst leva fram sin ålderdom i ensamhet och längtan. Nu skulle han åtminstone vaka över hennes döda kropp denna natt.
Han letade reda på psalmboken och satte sig att läsa upp ett par psalmer halvhögt. Men mitt i läsningen stannade han, därför att han hade kommit att tänka på mor och far.
Tänk, att föräldrar kan längta så efter sina barn! Det hade han aldrig vetat. Tänk, att livet kan vara liksom slut för dem, när barnen är borta! Tänk, om de där hemma längtade efter honom på samma sätt, som denna gamla hade längtat!
Den tanken gjorde honom glad, men han tordes inte tro på den. Han hade inte varit sådan, att någon kunde längta efter honom.
Men vad han inte hade varit, det kunde han kanske bli.
Runt omkring sig såg han de bortrestas porträtt. Det var stora, starka karlar och kvinnor med allvarsamma ansikten. Det var brudar i långa slöjor och herrar i fina kläder, och det var barn, som hade krusat hår och vackra, vita klänningar. Och han tyckte, att de alla stirrade blinda ut i luften och inte ville se.
»Stackars er!» sade pojken till porträtten. »Er mor är död. Ni kan inte mer gottgöra, att ni reste ifrån henne. Men min mor lever!»
Här avbröt han sig och nickade och smålog åt sig själv. »Min mor lever,» sade han. »Både far och mor lever.»
