som ingen kan beskriva, när de sågo, att det hade lyckats gåskarlen och Dunfin att finna reda på Tummetott.
Det växte skog tämligen högt uppåt Tabergssidorna, men den översta toppen var kal, och därifrån kunde man se vitt omkring åt alla håll. Blickade man åt öster, åt söder eller åt väster, så var det nästan intet annat att se än ett fattigt högland med mörka granskogar, bruna mossar, istäckta sjöar och blånande bergåsar. Pojken kunde inte låta bli att tycka, att det var sant, att den, som hade skapat detta, inte hade gjort sig mycken möda med sitt arbete, utan hade yxat till det i en hast. Men blickade man åt norr, var det en helt annan sak. Här såg landet ut, som om det skulle ha blivit utformat med största kärlek och omsorg. Åt det hållet syntes idel vackra berg, mjuka dalar och slingrande åar ända fram till den stora sjön Vättern, som låg isfri och skinande klar och lyste, som om den inte vore fylld med vatten, utan med blått ljus.
Det var just Vättern, som gjorde det så vackert att se mot norr, därför att det såg ut, som om ett blått skimmer hade stigit upp från sjön och brett ut sig också över land. Lundar och höjder och taken och spirorna av Jönköpings stad, som skymtade fram på Vätterstranden, lågo omsvepta av ljust blått, som smekte ögat. Om det funnes länder i himmelen, skulle de väl också vara så där blåa, tänkte pojken och tyckte, att han hade fått en liten aning om hur det såg ut i paradiset.
När gässen frampå dagen fortsatte sin flyttresa, foro de uppåt den blåa dalen. De voro i det allra bästa lynne, skreko och larmade, så att ingen, som hade öron, kunde undgå att lägga märke till dem.
Nu råkade detta vara den första riktigt vackra vårdagen, som man hade haft i den här trakten. Allt hitintills hade våren gjort sitt arbete under regn och rusk, och när det nu helt hastigt hade blivit vackert väder, fylldes människorna av en sådan längtan efter sommarvärme och gröna skogar, att de hade svårt att sköta sina sysslor. Och när
